Ibland undrar jag var folks tolerens har tagit vägen. Tänker alla bara på sig själva? Jag är en person som oftast tar väldigt mycket hänsyn. Ibland för mycket kan hända. Jag plockar alltid upp efter Etza, jag går alltid ut och tystar henne när hon skäller på tomten och tar in henne, jag försöker att undvika att trampa folk på tårna i de flesta sammanhang.

Igår var Etza ute på tomten och jag satt på uteplatsen när det kom en pojke på cykel med stödhjul och en pappa med vagn och mindre barn som gick förbi. Etza tycker att stödhjulen låter så hon rusade fram och skällde vid staketet. Pojken blev förstås rädd och det kan jag förstå för han var ju inte beredd. Jag gick genast fram och tystade Etza. Då börjar pappan skälla på mig. Han sa att jag alltid borde ha min hund inomhus för den är inte normal som skäller på folk och skrämmer barn när de går förbi. Jag frågade om han bodde i området och jag frågade om han visste nåt om hundar. Han sa att han bor inte här men går dagligen igenom vårt småhusområde (som faktiskt är enskilt område) och att jag minsann inte fick ha min hund på min tomt om hon skäller. Jag sa att jag bor faktiskt här. Detta är mitt hem och att han ju faktiskt kunde ta en annan väg om han/barnet blev rädda eller också kunde han prata med sitt barn och förbereda det på att här framme kan det ibland komma fram en hund till staketet och skälla. Det är inte farligt utan hundar gör så ibland och den här hunden kan inte komma ut från tomten.  Men mannen tyckte inte att HAN skulle behöva göra något utan det var jag som skulle låsa in min hund. Inomhus. 

Jag undrar vilken syn på hundar och världen i övrigt denne man för över på sina barn.  Man kan ju inte linda in dem i bomull. Man måste väl lära dem att de kan bli skrämda av saker och att de ska lära sig att hantera det. 

Idag fick jag höra att det var förbjudet att cykla på motionsspåret.  Jag vet  att detta riktar sig till mountainbikes och såna som cyklar fort. Inte såna som cyklar korta bitar av spåret i gångfart. Dessutom kliver jag av och går med cykeln när jag passerar folk. Men tanten som kom gåendes med stavar 30 m bakom mig kunde inte låta bli att skrika till mig när jag cyklade framför henne utan att störa någon.

Ibland undrar jag om man får finnas till. Man gör ju alltid fel i någons ögon. Nu har jag ju i alla fall fått skriva av mig. Det är ju faktiskt inte jag som äger problemet men jag blir tyvärr påverkad av vad folk tycker. Jag ska sluta med det.