Jag har länge tänkt att skriva historien om min mormor Elin. 

Elin föddes 24 februari 1905. Hon var ett av 10 syskon i familjen Ekengren. Egentligen vet jag nog inte så mycket om hennes barndom. Jag vet att livet var hårt. Hennes föräldrar arrenderade en liten gård, Gunnedet och det var nog tufft att försörja 10 barn. Elin har berättat att de hade lång väg till skolan. De gick nog ca 1 mil varje dag fram och åter.

Elin var bara 9 år när hon började arbeta. Hon blev barnvakt i en familj och flyttade då hemifrån en period. Jag kan inte låta bli att känna mig förfärad över hur det var. Hon var ju bara barnet själv.

Senare började hon tjäna piga på olika gårdar. Under den tiden träffade hon min morfar Kalle. Det var hennes stora kärlek i livet. De gifte sig och planerade för att ta över Kalles fädernegård. Min mamma föddes 14 mars 1932. Men man hann inte mer än planera.

En knapp månad efter att mamma sett dagens ljus blev plötsligt morfar sjuk. Han hade lite ont i magen men det klagade man ju inte över när man var en stor stark karl. Värken blev ändå så svår att han fick uppsöka lasarettet och den 10 april dog han. Orsaken var något i vår tid så banalt som brusten blindtarm. 

Alla planer ställdes på ända. Elin hade en nyfödd dotter och en stor sorg. Gården skulle ju brukas vidare och det kunde hon inte göra ensam. Gården skrevs över på Kalles syster och hennes man i stället.

Man skulle ju tro att Elin som var en vacker ung kvinna skulle gifta om sig. Jag frågade henne om det men hon svarade bara att all kärlek dog med Kalle. I stället levde hon för sin dotter. Livet var tufft. Hon var ensam försörjare och blev dessutom utnyttjad som hjälp i alla möjliga sammanhang.  Exempelvis så var det hon som fick flytta in till och ta hand om sin gamle far. "Hon har ju ingen familj", hette det så alla syskon tyckte att det passade bra. Behövde man barnvakt, hjälp vid bröllop  etc då bad man Elin. 

Elin arbetade på ålderdomshem som biträde och senare i terapin. Hon var duktig på att sy och gjorde många kläder till mig när jag var liten och senare till mina barn. Hon använde aldrig mönster utan gjorde lite på en höft. Det blev alltid bra.

När Elin gick i pension skaffade hon sig en liten lägenhet i ett sk servicehus. Hon var fortfarande mycket pigg men tänkte på framtiden. Som pensionär for hon runt med buss och tåg land och rike kring. Hon hade många vänner att besöka. Hon var ofta barnvakt. Först till mig och min bror och senare till mina barn. Elins barnbarnsbarn.

Att Elin hade hjälpt andra och inte gärna ville ta emot hjälp själv fick vi erfara när hon vid ca 90 års ålder började behöva egen hjälp. Det blev en kamp att få henne att ta emot hjälp men succesivt accepterade hon tjejerna som kom för att  hjälpa henne med hygien och städning. Under åren som gått hade man gjort om servicehuset där hon bodde till ålderdomshem. Detta gjorde att hon fick bo kvar i sin egen lägenhet livet ut.

Vi började så smått planera för 100 årskalas. Elin var fortfarande ganska pigg. Minnet var det väl lite si och så med men hon gick rätt bra med sin rullator. Strax innan hon skulle fylla hundra blev hon lite krasslig. I många år hade hon av och till besvär med ett bensår och nu fick hon en sårinfektion med feber. Det hade hon haft flera ggr under senaste åren men blivit bättre av antibiotika.

Jag skulla arbeta kvällspass och hade egentligen inte tänkt hälsa på Elin förrän dagen efter. Men det blev inget kvällspass den dagan. Det kändes som att hon kallade på mig och jag bestämde mig för att åka förbi och titta till henne på vägen till jobbet. När jag kom såg jag att hon hade det svårt med andningen. Hon var medveten om att jag var där. Jag frågade om hon var rädd men hon skakade på huvudet. Jag satt och höll hennes hand när hon somnade in. Hon fick dö i sin egen säng i samma lägenhet där hon bott i 35 år. Detta var exakt 1 vecka innan hon skulle fylla 100 år.

Elin sa många gånger under sin sista tid att hon inte ville leva längre. Alla hennes vänner var borta sedan länge. Hon kände sig mest till besvär. Hon som ställt upp så mycket  ville inte att andra skulle ha besvär för hennes skull. Hon accepterade dock min hjälp till sist. Hon sa då: "Tack kära vän. Du får igen det när Du blir gammal."

Nu fick vi hålla begravning i stället för 100 årskalas. Jag tror nog att det var så hon ville ha det. Hon tyckte nog att ett 100-årskalas och senare en begravning blev för mycket. Lika bra att slå ihop det tänkte hon.

Själv trodde inte Elin på ett liv efter detta. "Hur skulle det se ut med en massa döda människor. Det skulle bli för trångt. Nej när det är slut är det slut", sa hon. Fast jag tror att hon fick träffa sin Kalle och att de har de bra där de nu är. Jag vet också att hon vakar över mig. Jag känner starkt den kontakten i vissa situationer. Så jag vet att hon blivit  överbevisad på den punkten.

Tack Elin för allt du gjort och för att jag fått förmånen att hjälpa dig när du behövde det. Tack för att jag har fått vara ditt barnbarn.