Wilmer var min första grönis. Han kom till oss i maj 1991. Det var en härlig kille med mycket motor. Hur lättlärd han var har jag inte förstått förrän nu då Etza har kommit in i vårt liv. Hade jag haft den kunskapen idag tror jag att Wilmer hade kunnat gå långt antingen i bruks eller lydnad.

Nu blev han först och främst familjehund som följde oss i vått och torrt. Han älskade att springa med husse i skogen. En gång försvann han plötsligt. Husse ropade och visslade men tänkte att han kommer nog efter, så han sprang hem. Men Wilmer kom inte. Då fick vi ge oss ut och leta. Gissa att vi var oroliga. När vi hittade honom visade det sig att han hade fastnat i ett buskage med sin sele. Där satt han tålmodigt och väntade. Han var ju van att sitta uppbunden ibland så man kan ju undra vad han tänkte när husse "bundit upp honom" och sen sprang ropandes och visslandes därifrån.

Wilmer var pigg och alert ända till veckan innan han dog. Då var han helt plötsligt inte sig lik. Han var trött och orkade inte gå så långt. Dagarna innan hade han ramlat ner från en sten i skogen och både jag och veterinären trodde att han slagit sig. På röntgen såg man att han hade något i bröstkorgen som man tolkade som ett diafragmabråck. Det opererar vi sa veterinären. Han är ju så pigg och kommer att bli återställd och kunna leva ett bra tag till.

Jag lämnade Wilmer på väg in till operation. När jag kom tillbaka för att hämta honom var de fortfarande inte klara. Jag frågade varför och fick reda på att man hade hittat en tumör som satt fast i bröstbenet på honom. Den höll man nu på att ta bort. Jag frågade hur prognosen för framtiden var och de kunde inte säga, trodde inte ens, att han skulle bli återställd.  

Detta var det svåraste beslut jag någonsin tagit. Men jag kände att: Nej jag vill inte uppleva att Wilmer kommer tillbaka med smärta och som en helt annan hund än den pigga alerta kille jag hade haft förmånen att leva med i tolv år. Inte för min skull bara för några månader. 

Jag följde med veterinären in i operationssalen och fick se min kille ligga på operationsbordet med öppen bröstkorg.

Jag bad dem avsluta hans liv, smekte honom på nosen och gick därifrån med ett tomt koppel.

Detta är nu drygt 4 år sedan men mina tårar rinner fortfarande och det är jättesvårt att skriva detta.

Jag tror dock att Wilmer har det bra nu. Han springer på en stor äng med sina hundkompisar. Där finns också hans kennelpappa Anders numera och jag tror att alla hundar och Anders bara njuter och har det bra i en dimension utan smärta och utan jordens elände.